Mong-hantverkarnas stora önskan att bevara konsten att måla med bivax på tyg

Bivaxmålning på tyg är en konstform som bevarar Mong-folkets unika världsbild. I ett försök att sprida folkkonst har hantverkaren Mua I Dia fortfarande en stor önskan.

Folkkonst bevaras på ett "mor-till-son"-sätt.

Bivaxmålning på tyg är ett gammalt traditionellt hantverk, genomsyrat av mongfolkets kulturella identitet .

Mong-folkets konst att måla med bivax på tyg har erkänts som ett nationellt immateriellt kulturarv, vilket bekräftar de unika historiska, kulturella, konstnärliga och estetiska värdena hos ett långvarigt traditionellt hantverk.

Fru Mua I Dia, en 56-årig hantverkare i Pa Co-kommunen, Phu Tho-provinsen (tidigare Pa Co 1-byn, Mai Chau, Hoa Binh ), är en av dem som flitigt bevarar denna kulturella egenskap.

Vi träffade Mong-konstnären Mua I Dia på utställningslokalen för ministeriet för etniska minoriteter och religioner inom ramen för den nationella prestationsutställningen "80 år av resan mot självständighet - frihet - lycka" i Hanoi .

Enligt fru Dia har konsten att måla med bivax på tyg gått i arv genom många generationer, främst från mor till dotter.

Från ung ålder lärs mongflickor av sina mormödrar eller mödrar hur man spinner linnetyg, väver tyg och målar med bivax.

  Konstnären Mua I Dia marknadsför konsten att måla med bivax på tyg av Mong-folket i utställningslokalen för ministeriet för etniska minoriteter och religioner inom ramen för utställningen om nationella prestationer "80 år av självständighetsresa - Frihet - Lycka". Foto: Le Anh Dung

Konstnären Mua I Dia lärde sig själv det traditionella sättet att rita och färga tyg av sin mor sedan hon var 12 år gammal, och sedan fortsatte hon att lära ut metoden till sin dotter och svärdotter.

”Mönster på tyg är inte alltför svåra för dem som är bekanta med dem. Mong-flickor i åldrarna 11–12 kan också lära sig och göra enkla mönster”, sa Ms. Dia.

Noggrannheten hos bivaxmålaren på tyg

För att skapa en komplett bivaxmålning på tyg måste mongfolket gå igenom många komplicerade steg.

Först förbereds tyget (vanligtvis tillverkat av linfibrer), vävs för hand och blötläggs i träaska för att göra tyget rent vitt och hjälpa färgämnet att fästa bättre.

Bivaxet smälts sedan vid 70-80 grader Celsius, och konstnären använder en bambupenna med en triangulär kopparspets för att doppa i bivaxet och rita på tyget. Detta steg kräver tålamod och skicklighet. Mong-kvinnorna sitter ofta vid elden för att hålla bivaxet varmt.

Efter målning färgas tyget med indigo, den del som är behandlad med bivax kommer att behålla den vita färgen.

Slutligen kokas tyget i kokande vatten för att smälta bivaxet, vilket avslöjar de slående vita mönstren på den distinkta indigofärgade bakgrunden.

Fru Dia berättade att det nu är enklare än tidigare att måla bivax på tyg tack vare de förtryckta mönsterschablonerna, snabbare och jämnare än att måla för hand. Hon föredrar dock fortfarande att måla för hand, även om det tar mycket tid.

Hon älskar särskilt mönster som solen, ormbunkar och persikoblommor – motiv genomsyrade av naturens avtryck som de mongiska kvinnornas skickliga händer blåser liv i varje tygstycke.

Det finns vissa typer av bivaxmönster som är ganska komplexa, konstnären måste tålmodigt komma ihåg varje detalj för att slutföra dem.

”Den här målningen ser ut som ett stort persikoträd, den kan hängas upp i huset som en Tet-målning. Det tog mig 3–4 dagar att färdigställa den, för att inte tala om tiden för färgning och kokning”, sa Ms. Dia när hon visade oss persikoblommålningen på ett ungefär 2 meter långt tygstycke.

Borsten är en bambupinne med en triangulär kopparspets. Fru Dia noterade att den måste vara av koppar för att bivaxet ska behållas. Foto: Le Anh Dung

Nytt värde för traditionellt yrke

Fru Dias stora glädje är att se det traditionella yrket bevaras och främjas av den yngre generationen.

"Ungdomarna i mitt grannskap gillar också att göra det, från 15 till 20 år gör de det alla", skröt hon entusiastiskt.

Förr i tiden använde mongfolket bivaxmålning på tyg främst för att göra sina egna klänningar och skjortor. Mongkvinnornas skicklighet och noggrannhet bedöms utifrån de dräkter de tillverkar själva.

Numera vet mongfolket hur man tillverkar många olika produkter som handväskor, souvenirer etc. för att sälja till turister. Konsten att måla med bivax har gett inkomst till många familjer.

Ms. Dia började tillverka produkter för att sälja för ungefär 20 år sedan och tjänar i genomsnitt cirka 3 miljoner VND per månad på detta jobb.

Försäljningen förbättrades gradvis. Ibland kom turister till hennes hus för att köpa.

Beställningarna är dock inte regelbundna. Fru Dias huvudsakliga jobb är fortfarande jordbruk, hushållsarbete etc. När hon har tid tar hon sig tid att måla bivax på tyg och sedan ta det till Pa Co-marknaden för att sälja.

För inte så länge sedan drev fru Dias yngste son ett boende i hemmet för att hjälpa henne sälja produkter till turister, men försäljningsvolymen var fortfarande inte stor.

”Det brukade finnas ett kooperativ i mitt område, men det slutade fungera. Det fanns ingen stabil försäljningsplats, så vi var fortfarande tvungna att tillverka och sälja våra produkter själva. Vi var tvungna att fråga runt för att hitta kunder och sälja dem. Det var väldigt svårt”, sa Ms. Dia.

Hennes största önskan nu är att fortsätta måla mer bivax på tyg, att fler kunder kommer till Pa Co-marknaden för att köpa hennes produkter och att folk stöder hennes "produktion" så att hon kan sälja fler produkter och få en mer stabil inkomst.

Trots många svårigheter är fru Dias kärlek till konsten att måla med bivax på tyg så stor att "hon kommer att sluta när hon är gammal och inte längre kan göra det".

Erkännandet av konsten att måla med bivax på tyg som ett nationellt immateriellt kulturarv är inte bara en källa till stolthet för den etniska gruppen Mong utan också ett bevis på den flit, fingerfärdighet och uthållighet som mongkvinnorna i höglandet visade.

Källa: https://vietnamnet.vn/ao-uoc-lon-cua-nghe-nhan-nguoi-mong-gin-giu-nghe-thuat-ve-sap-ong-tren-vai-2438829.html